onsdag 26 augusti 2009

Spring & Viltspår

Här hemma håller Miki fortfarande på med sin matjakt. Det verkar inte finnas något annat i hennes huvud och precis som efter förra löpet så blir hon mjukare och "slappare" i kroppen än annars vilket ger mig nojan om att hon är i dålig form. Så vi har cyklat, gått, sprungit, rusat i skogen, sprungit i sandbackar och gått lite till. Men nix, inte en muskel ser ut att framträda! Hmm, hur ska det gå med en matgalen, slö whippetflicka på de anmälda LC-proven, kommer hon ens att jaga trasa eller kommer vi att behöva fästa en skinkmacka på triss-linan?

Åkte till Södertälje ikväll på WR-träning för att se efter, och jag vet inte hur jag kunde tvivla?
Taggad till tusen, full fart och hon skrek efter trasan. Sprang gjorde hon också. (dock försökte hon gena, precis som på LC:n. Hur kan man försöka gena... på en rakbana?? Stolliga hund) Så nu känns det lite bättre.

Sen har vi även fått en "privalektion" i Viltspår under veckan som gått. Kvinnan började med att lägga ett enkelt spår till Miki för att se vad vi behöver jobba på och hur vi kan gå vidare. Jag förklarade för henne att Miki har tappat motivationen, självkänslan och drivet. Efter att ha tittat på oss i spåret (och sett Miki enkelt men lite förstrött spåra sig fram till klöven) förklarade hon rakt och med ett litet leende att det som faktiskt har hänt är att JAG tappat motivationen, självkänslan och drivet! Och det påverkar och stör Miki i spårandet. Så nu har vi fått lite tips och övningar hemma och ska tillbaka igen för ännu ett spår och fler tips om några veckor. Kul och mycket intressant! Tänk vad mycket man kan påverka och forma sin hund utan att veta om det =)

Jazza fick också följa med idag, hon var inte riktigt lika naturligt traständ som Miki kan man säga, hon tyckte det var roligare att hälsa på allt, alla och resten. Ständigt med svansen viftande! Men det blir nog folk av henne också tillslut :)

Man blir trött av att jobba skift (husse), springa WR (Miki) och vara söt (Jazza):

lördag 22 augusti 2009

Släkten är värst!

Fick ett underbart MMS av Inger som har Play a While Blå Tåget, med tanke på de två tidigare inläggen :) Fick även tillåtelse att lägga ut det i bloggen, och detta måste upplevas!

Miki ligger verkligen i lä här, som sagt kör hon mer med den tysta psykologiska krigsföringen, som en diskret vattentortyr, en mental manipulation. "Freja" kör mer en rättfram metod; "GEE MIIIG MAAAT!"

Jag skrattar ihjäl mig (ljud på såklart):


Och så här kul tyckte förresten Miki det var när vi träffade Freja hemma hos Inger förra sommaren :)

onsdag 19 augusti 2009

Tiggaren från Luossa

Miki har just löpt klart för den här gången men har inte slutat påpeka för mig att hon är utsvulten och så näringsfattig att hon snart svimmar. Hon har antagit sin vanliga strategi att stirra ut mig, som (o)tur är fungerar den inte på mig, bara på husse.

Häromkvällen satt vi och spelade kort. Miki låg bakom min stol på det hårda köksgolvet och suckade HÖGT. (sen när ligger en Whippet på det hårda köksgolvet frivilligt?). När inte det funkade var det dags:

Mat, matte snälla, jag dör, jag förgås, jag aaavliiiiider!


Sen stod hon där i flera minuter och bara stirrade med sina oemotståndliga ögon.

"Maaaaaaaaaaaaaaaaaaat!"


Ikväll ska vi ut och springa, vi tenderar att ha fått en lite väl osynlig midja båda två!

söndag 16 augusti 2009

Skåne-besök

Vi har ju som sagt haft bror Nokia och kusin Leo med matte Jenny på besök fre-sön. Leo är ett riktigt busfrö, han hittade på saker hela tiden att roa sig med, vilken charmknutte. Nokia den väna saken hade lite sjå med att försöka uppvakta syrran, och hon var inte sämre än att hon lät honom hållas, så för att inte sena höstvalpar med något hög inavelsgrad skulle dyka upp fick vi hålla dom åtskilda. Däremot fick Jazza och Leo leka här ute på tomten, och det var hur roligt som helst tyckte dom !

Vi har skvallrat hela helgen, ätit god lax, firat födelsedagar med chokladbakelser (både jag och Jenny fyller år i dagarna), skvallrat lite till, skrattat åt tokiga hundar och förfasat åt oss över dåliga framgångar för oss båda :D

Nästa gång är det min tur att komma ner till Skåne på besök!

Vi försöker få alla 4 att posera för en bild. Här går det nästan!


Nämnde jag att lilla Jazza är en obotlig linslus?


Om inte så; Jazza är en obotlig linslus!


Mina tjejer.


Valpar i full fart!


1½ tass i marken här tror jag?


Jazza lipar åt Leo - du kan inte taaa mig!


"Okej förlåt, jag ger mig!"


Tapir 1 & 2.


"Sa hon så? Nej du skojar, hihihihihihiihih"


Ibland tog frustrationen överhand... kan man kalla det här Play a While Blå Tåget?

måndag 10 augusti 2009

Älskling

Miki var inte alls nöjd efter allt "ooh":ande och "aah":ande efter närbilderna på lillasyster Jazza. Hon krävde därför att få visa upp sin knappnålsnos och förväntar sig nu ett rungande "Aaaaww".

lördag 8 augusti 2009

På sjön

Igår åkte vi ut med båten en sväng för att säla lite på någon klippa i den strålande solen.

Miki, som är en van sjöman vid det här laget, tyckte det var mycket kul och stod större delen av båtturen med nosen i vädret och öronen fladdrande. Jazza var inte riktigt lika övertygad om att det var kul att åka båt, men det kanske beror på att hon satt hos mig = den äkta landkrabban.(Filip, saaaakta, ja spyr! Men på rikt, ja spyr snart!)

Flickorna är redo för avsegling.


Ni tycker inte jag ser löjlig ut i flytväst va?


Här har man absolut bäst utsikt.


Skepp ohoj!

torsdag 6 augusti 2009

Skogsbild & söt valp

Tog en tur till en öde skog imorse. Inte en människa, bilväg, hare eller civilisation så långt ögat nådde. Plockade lite blåbär i en bajspåse (de är användbara nästan till allt), kantareller i en annan bajspåse och försökte fota flickorna i snårriset, med blandad framgång.











Sen måste jag bara posta några bilder från igår. Fotade lilla Jazza ute på tomten och maken till linslus har jag sällan skådat. Så fort hon såg kameran kom hon och satte sig så fint framför mig och bara satt och blinkade in i linsen "Är jag söt nu?".

Ibland lite föör nära kan tyckas:

"Can I haz metball pliiz?"


"Can I mummi?"


"Pliiiz?"

onsdag 5 augusti 2009

Grattis Åsa & Ylva

Jag har ju glömt gratulera "Ylva", SUCH Swaara Holly Golightly, till Championatet hon langade hem i lördags på SvVk i Svenstavik.
Cert, BIR, BIS-2 och SUCH (ja, mamma, det är rena grekiskan jag vet).

Stort grattis till Åsa, numera inte bara min styvuppfödare utan även uppfödare, och fina fina Ylva.

hurra hurra hurra hurra!

Domare Per Lundström visar rosetter. Jörgen Oinonen har fotat.

lördag 1 augusti 2009

Med Mikis hjälp.

Det är varken någon hemlighet eller nyhet att jag har lidit av panikångest till och från i ca 15 år. Med hjälp av hundarna har jag dock kommit en bra bit på väg och de har hjälpt mig otroligt mycket i mitt tillfrisknande. De ger mig rutin i vardagen, tvingar mig att ta mig i kragen i många situationer och ger mig en styrka att tro på mig själv som människa. En hunds sätt att ta dagen som den kommer och leva utan ånger och skam är också något som är jättebra att se och lära av!

Just nu är jag lite i obalans, pressad och stressad inför hösten och livet vilket gör att panikattackerna kommer oftare. Och häromdagen var det en rad händelser som utlöste en väldigt stark panikattack, (sist jag var med om en sådan slutade det med ambulansfärd) där jag inte fick någon luft, trodde jag skulle dö och fick kramper i hela kroppen.

Jag kände att det var på gång och gick för att ringa min sambo och kippandes efter andan be honom komma hem. Medan jag gjorde detta så höll sig Miki runt mig hela tiden, hon hoppade på mig som hon blivit tokig, hon vägrade vika undan och krafsade på mina ben.

Filip och en vän till mig kom hem hit för att hjälpa mig och medan jag satt ihopkrupen på golvet och hyperventilerade så sprang Miki runt och höll koll. När det var som värst trängde hon sig fram till mig och bara ställde sig med framtassarna i mitt knä och tryckte hela sin kropp mot mig, utan att göra något annat. Hon bara stod där helt tyst och lugnt och lutade sig mot mig.

När Filip försökte stänga ute henne ur sovrummet en stund (för hennes skull, jag vill inte skrämma henne) så blev hon orolig och pressade sig igenom en skjutvägg vi har intill rummet och bröt sig in, kom fram till mig och ställde sig likadant igen. Fast besluten och oerhört lugn, med sina kloka varma ögon fick hon mig faktiskt att lugna mig lite och andas normalt igen.

När jag inte trodde jag kunde älska den hunden mer än vad jag gör...
Det där har rört mig väldigt mycket och det var nästan en övernaturlig upplevelse. Nu förstår jag att hundar (och djur) förstår och vet betydligt mer än vi kan ana.
Min lilla terapihund Miki!