Äntligen sol!

Efter många långa dagar i regn och dimma, koppelpromenader och kalla cykelturer så kom äntligen solen! Det innebär såklart en promenad till stranden (vi bor 2.5 km från havsbadet) och spring för whippetgalningen. Hon har äntligen blivit sig själv igen efter skendräktigheten och beter sig nu som hon alltid gjort, som en galning :D Springer i stooora cirklar och slänger leksaken högt som lågt, underbart att se!

Tjolahopp!


Man kan bära leksaker på tvären också.


Fikapaus på bordet? Långa lappflickan fotar :D


Att finta sig själv är inte så illa pinkat...


Upp och ner för sandhögarna, tokig är bara förnamnet...


Så underbart, så härligt :)


Attack!!


Nu sover fröken Marimekko och drömmer högljutt om sand mellan tårna.

WR-licens

Hurra, idag kom den med posten! Tack Gudrun för hjälp och jobb!


Och förresten, den som är riktigt uppmärksam såg att Miki och jag är med på bild i senaste Hundsport, haha.

Bild från SW Vingåker

Tyvärr ser det ut som att jag sålt smöret och Miki tappat pengarna :D

SW Vingåker 091107

Idag har vi spenderat en lååång dag på Svenska Whippetklubbens utställning i Vingåkers tennishall. 115 Whippisar anmälda och det var så kul att se och träffa alla människor och hundar! Miki var anmäld i Bruksklass (6 st), domare var Christer Wik och han var noggrann, positiv och utförlig, gav kritiken medan hunden stod på bordet. Jätteintressant att få höra kritiken "live" för en oerfaren som jag! Miki fick en jättefin kritik och lyckades drämma till och vinna klassen med UK :) I Bästa Tik klarade hon sig ett tag och hängde med i gallringen, blev dock inte placerad tillslut men jag är så gräsligt stolt över henne (och mig själv!).

Idag besannades nämligen en av mina stora fasor, att få panik i utställningsringen. Under konkurrensen i Bruksklassen började jag känna mig riktigt yr (det var väldigt kvavt i hallen) och reptilhjärnan reagerade direkt med att skicka signaler om flykt. Jag försökte hålla ut och andas lugnt, men i samma ögonblick som vi placerades som 1:a så bröt paniken ut och jag trodde jag skulle svimma där jag stod. Lyckligtvis fanns det uppmärksamma vänner i närheten som diskret hjälpte mig med Miki, vatten, frisk luft och lugn så paniken gick att rida ut och jag kunde t.o.m gå in i ringen igen i BT-klass när det var dags. Så idag kan man tala om seger i dubbel bemärkelse.

Till sist var det dags för Bästa Brukshund och där fick vi en stor blå/vit fin rosett med BIS-brukshund på :) (Jag upptäckte också idag hur svårt det är att ställa upp en hund åt "fel håll", det var nästan helt omöjligt när man är högerhänt som jag är haha)

BIS idag blev Courtborne Ramazotti, och jag måste säga att jag tycker han var superstilig! 8 år gammal och när han gled runt i ringen som en unghund fick jag nästan gåshud :)

Tack alla inblandade för en härlig dag!
Miki hälsar från under täcket att hon är mycket nöjd över sig själv.

Blåslagen?

Denna årstid när vi går skogpromenader så har vi alltid reflexvästen på, både jag och Miki. Man vet ju aldrig om man stöter på en jägare eller råkar springa vilse. (springa gäller nog bara Miki iofs, medan vilse nog bara gäller matte).

Förra veckan skrämde Miki vettet ur mig genom att efter vår dagliga morgonrunda i skogen tillsammans med Veronica & settrarna se ut så här:


Och eftersom vi har lite dåliga erfarenheter av blåmärken och att slå sig fördärvad så blev jag lite orolig. Speciellt då Miki såg ut som hon gjorde, ynklig, öronen nedtryckta långt bak på huvudet, lite blank i blicken (syns nästan på övre bilden) och lite konstig i rörelsemönstret! Herregud vad hon måste ha slagit sig med tanke på det där blåmärket, tänkte jag =/

Klämde på henne men hon verkade inte ömma, så jag tog det ändå lite lugnt och hon gick och lade sig i sängen. Jag var dock lite spänd och gick och tittade till henne då och då. Så pep hon till där hon låg och jag kastade mig dit som skjuten ur en kanon och kramade och klappade på henne. När jag gått ut ur rummet gick det 5 minuter och så pep hon till igen...och jag kastade mig tillbaka. Känns hon inte lite varm?! tänkte jag. Eftersom jag inte alls är känd som någon orolig hönsmatte ;)

Hur som helst så skulle vi gå ut och kissa igen efter några timmar och jag lyfte på Mikis reflexväst som låg på kopplet. Och upptäckte då att kardborre-flärpen som fästs runt halsen var alldeles insmetad i blåbär........... (inte så konstigt kanske, när hon flyger som en ekorre på speed över tuvorna i skogen)

Gick tillbaka till Miki och tittade på "blåmärket". Ja, visst, det satt på exakt samma ställe, och visst var det ovanligt lila i färgen för att vara ett blåmärke. Men Miki såg lika sjuk ut som innan, hon blinkade mot mig med sina blanka ögon och darrade till lite "Matte, jag tror jag är döende faktiskt, ojojoj. Jag behöver kärlek, och kanske lite godis...? *blink".

Grundlurad. En skendräktig (= ynklig) tik som råkar bli insmetad med lite blåbär på halsen, får sin matte att komma flygande med klapp, kram och ombäddande så fort hon piper till lite. (shaping på hög nivå) Och klart som fan att hon känns varm när jag bäddar ner henne i duntäcket! Svårare än så var det inte.

Jag fick t.o.m. svar på det konstiga rörelsemönstret när vi gick ut, det berodde inte på smärta, det berodde på att reflexvästen fick det att klia på kroppen....

Slutet gott, allting gott :D